(Brevet har generallöjtnanten lämnat i sin nyanställde kalfaktors bevar — den förre har fått sparken för sin skändliga oärlighet.)
Trots min vacklande hälsa stannar jag på garnisonen. Jag kan inte överge min post under denna ödesdigra tid. Dessutom är nu min onda nemesis, Adele Argente, och jag äntligen på samma plats och på samma nivå. En gång i tiden hoppades jag att vår fiendskap skulle kunna lösas på fredlig väg, i vår gemensamma strävan att tjäna Kejsaren och Frankrike. Numera hyser jag inte längre sådana förhoppningar. Jag är sjuk och trött och de många frukterna av min ytligt sett lysande karriär smakar mig föga bättre än askan från de brända byar och städer jag lämnat bakom mig. Om jag skulle överleva den stundande apokalypsen väntar mig endast ett liv i grämelse och en långsam död i den vämjeliga sjukdom som jag i ungdomlig oförsiktighet och liderlighet har ådragit mig. Må Ödet ha sin gång.
Leve Kejsaren! Leve Frankrike! Leve Gardet!
Generallöjtnant Gustave Leucourt