Valmy, 21 sept 1792 – Ett rådigt och hjältemodigt ingripande i sant revolutionär anda av två av Nordarméns kämpar avvärjde ett lömskt anfall som hade kunnat förvandla den nyligen vunna segern vid Valmy till en katastrof.
I gryningen den 20 september, när våra tappra soldater otåligt väntade i sina provisoriska löpgravar på ordern att attackera Koalitionsarméns linjer, upptäckte sergeant Gustave Leucourt ett märkligt fenomen i dimman till höger om det egna kompaniets ställningar. Det var några små ”dansande ljuspunkter” som han korrekt identifierade som de glödande luntorna på några grenadjärers handgranater. Föga märkligt inför ett förestående angrepp, kan det tyckas, men eftersom Leucourt visste att inga grenadjärer ingick i hans regemente blev han misstänksam och rapporterade upptäckten sin närmaste överordnade, fänrik Jean Benedict Anglemarque (för övrigt känd som
segraren i årets famösa buteljbatalj på Marsfältet).
De båda vapenbröderna kunde strax konstatera att ”ljuspunkterna” kom allt närmare och insåg att det handlade om ett preussiskt grenadjärkompani som lömskt smugit sig fram i skydd av dimman för att ta den franska styrkan i flanken. Om de lyckades fanns det risk för att hela den franska linjen skulle rullas upp och bryta samman.
Nu var goda råd dyra! Eftersom kompanichefen för tillfället var på överläggning i staben åtskilliga hundra meter därifrån tog fänrik Anglemarque omgående befälet och beordrade hela kompaniet höger om. Tack vare den auktoritet han vunnit genom sin beryktade bragd på Marsfältet blev han omedelbart åtlydd. Det var inte ett ögonblick för tidigt! Medan våra överraskade mannar brådstörtat omgrupperade sig längs löpgraven hördes preussarnas gutturala stridsrop på bara några stegs avstånd och de första granaterna med sina pyrande luntor kom singlande genom luften.
Paniken var nära, men det var nu som våra hjältar gjorde sin avgörande insats. Utan en tanke på sin egen säkerhet lyckades de få tag i var sin av de första granaterna och hann slunga dem tillbaka över löpgravens kant så att de briserade rakt i ansiktet på sina ägare. Därefter grep de var sin musköt och störtade upp för att möta fienden. Efter att ha avfyrat sina vapen, som de inte ens hunnit förse med bajonetter, drog de blankt och störtade huvudstupa rakt mot preussarna under höga rop.
Själva våldsamheten i våra hjältars raseri fick fienden att tappa fattningen under några avgörande sekunder. Sedan omringade de Anglemarque och Leucourt, som nu fick kämpa rygg mot rygg. Men det var för sent. Våra soldater, som instinktivt hade kastat sig i skydd när granaterna började brisera, fattade mod vid åsynen av våra hjältars dödsförakt och svärmade hurrande upp ur löpgraven med blixtrande vapen. De övermannade snart de häpna preussarna, som ömkligen flydde eller nedgjordes. Detta blev början på den ärorika dag som vi för alltid ska minnas som ”Miraklet vid Valmy”.
Mirakulöst var också det faktum att våra hjältar själva kom praktiskt taget oskadda ur elden, ett bevis på den gamla tesen att ”lyckan står den djärvom bi”. Dock berättade ett ögonvittne att när fänrik Anglemarque efteråt tog fram sin fickplunta av plåt för att få sig en välförtjänt styrketår, kom ingenting ut utom en tillplattad muskötkula. Den hade trängt igenom pluntans främre vägg men stoppats av den bakre, vilket hade räddat den törstige hjältens liv. ”Där fick du dig allt en redig knapp i västen, Jean!” ska vapenbrodern Leucourt ha sagt, varefter de båda vrålade av skratt i flera minuter.
I gryningen den 20 september, när våra tappra soldater otåligt väntade i sina provisoriska löpgravar på ordern att attackera Koalitionsarméns linjer, upptäckte sergeant Gustave Leucourt ett märkligt fenomen i dimman till höger om det egna kompaniets ställningar. Det var några små ”dansande ljuspunkter” som han korrekt identifierade som de glödande luntorna på några grenadjärers handgranater. Föga märkligt inför ett förestående angrepp, kan det tyckas, men eftersom Leucourt visste att inga grenadjärer ingick i hans regemente blev han misstänksam och rapporterade upptäckten sin närmaste överordnade, fänrik Jean Benedict Anglemarque (för övrigt känd som
segraren i årets famösa buteljbatalj på Marsfältet).
De båda vapenbröderna kunde strax konstatera att ”ljuspunkterna” kom allt närmare och insåg att det handlade om ett preussiskt grenadjärkompani som lömskt smugit sig fram i skydd av dimman för att ta den franska styrkan i flanken. Om de lyckades fanns det risk för att hela den franska linjen skulle rullas upp och bryta samman.
Nu var goda råd dyra! Eftersom kompanichefen för tillfället var på överläggning i staben åtskilliga hundra meter därifrån tog fänrik Anglemarque omgående befälet och beordrade hela kompaniet höger om. Tack vare den auktoritet han vunnit genom sin beryktade bragd på Marsfältet blev han omedelbart åtlydd. Det var inte ett ögonblick för tidigt! Medan våra överraskade mannar brådstörtat omgrupperade sig längs löpgraven hördes preussarnas gutturala stridsrop på bara några stegs avstånd och de första granaterna med sina pyrande luntor kom singlande genom luften.
Paniken var nära, men det var nu som våra hjältar gjorde sin avgörande insats. Utan en tanke på sin egen säkerhet lyckades de få tag i var sin av de första granaterna och hann slunga dem tillbaka över löpgravens kant så att de briserade rakt i ansiktet på sina ägare. Därefter grep de var sin musköt och störtade upp för att möta fienden. Efter att ha avfyrat sina vapen, som de inte ens hunnit förse med bajonetter, drog de blankt och störtade huvudstupa rakt mot preussarna under höga rop.
Själva våldsamheten i våra hjältars raseri fick fienden att tappa fattningen under några avgörande sekunder. Sedan omringade de Anglemarque och Leucourt, som nu fick kämpa rygg mot rygg. Men det var för sent. Våra soldater, som instinktivt hade kastat sig i skydd när granaterna började brisera, fattade mod vid åsynen av våra hjältars dödsförakt och svärmade hurrande upp ur löpgraven med blixtrande vapen. De övermannade snart de häpna preussarna, som ömkligen flydde eller nedgjordes. Detta blev början på den ärorika dag som vi för alltid ska minnas som ”Miraklet vid Valmy”.
Mirakulöst var också det faktum att våra hjältar själva kom praktiskt taget oskadda ur elden, ett bevis på den gamla tesen att ”lyckan står den djärvom bi”. Dock berättade ett ögonvittne att när fänrik Anglemarque efteråt tog fram sin fickplunta av plåt för att få sig en välförtjänt styrketår, kom ingenting ut utom en tillplattad muskötkula. Den hade trängt igenom pluntans främre vägg men stoppats av den bakre, vilket hade räddat den törstige hjältens liv. ”Där fick du dig allt en redig knapp i västen, Jean!” ska vapenbrodern Leucourt ha sagt, varefter de båda vrålade av skratt i flera minuter.