Denna tidiga morgon låg dimman tät över kasernerna där den femte kåren var förlagd. Jag hade fått den stora, men samtidigt dubiösa, äran att vara kallad som sekundant till en av de mest ryktesomspunna dueller som på länge utkämpats inom vår kår – nämligen mellan kaptenerna Gustave Leucourt, vars sekundant jag var, och kapten Adele Argente, en av den franska krigsmaktens mest beryktade kvinnliga officerare.
Denna famösa konflikt hade uppstått flera år tidigare, då Leucourt just hade återvänt från ett föga lyckosamt räddningsuppdrag i ingenmansland. Utmattad, frustrerad och inte helt oberörd av starka drycker lät Leucourt sitt urusla humör gå ut över Argente. Jag råkade vara närvarande på mässen där detta utspelades och hörde hur Leucourt i försmädlig ton påstod att Argente varit föga angelägen att sätta sitt liv på spel för att undsätta sina kamrater. Detta var illa nog, men han dristade sig dessutom att antyda att Argente utnyttjat sina kvinnliga företräden för att vinna Förste konsulns gunst, vilken hon åtnjutit i högre grad än han själv. En dödligare förolämpning torde näppeligen låta sig utslungas i frihetens, jämlikhetens och syskonskapets armé, och utmaningen till duell var given. Eftersom de båda inblandade var av olika grad och fördelades till olika förband hade det dock dröjt flera år till denna ödesdigra stund då de äntligen kunde mötas för ärans återupprättande.
De båda kombattanterna möttes med sina sekundanter i den lilla parken bakom stabshuset, en plats som ofta utnyttjats till detta ändamål, passande nog dekorerad med en liten staty föreställande Akilles höjande Hektors avhuggna huvud mot skyn. Efter de obligatoriska artigheterna tog kapten Leucourt till orda och följande dialog utspann sig (så vitt jag kan minnas):
”Ärade Mademoiselle Argente …”
”Kapten, om jag får be!”
”Jag ber om tillgift. Ärade kapten Argente, Under den långa tid som har förflutit sedan jag utslungade min förflugna beskyllning har jag hunnit bli både äldre och klokare. Ni har på många sätt hunnit bevisa ert mod och er duglighet både på slagfältet och annorstädes. Därför vill jag nu uppriktigt be om ursäkt för min förolämpning – inte för att undkomma denna möjlighet till upprättelse, ty den är jag skyldig er, utan för att ni inte ska tänka alltför illa om mig efter min eventuella hädanfärd.”
Om Leucourts ord varit avsedda att blidka denna hämndens gudinna, som hon syntes mig i det ögonblicket, så hade de knappast avsedd verkan. Hennes ögon sköt blixtar, ansiktet blev vitt av vrede och den finlemmade men stålfasta handens grepp hårdnade kring värjfästet. Samtidigt kunde jag, Gud förlåte mig, inte låta bli att känna en vag munterhet över att Leucourt någonsin kunnat föreslå att kapten Argente skulle ha frestat vår Förste konsuls köttsliga begär. Inte för att hon saknade skönhet, tvärt om, men hennes smidiga och uppenbart vältränade gestalt förde snarast tanken till en Artemis eller Diana, eller för ögonblicket rent av en furie, medan Förste konsulns fäbless för damer med junoniska former var välkänd sedan länge.
”Kapten”, genmälde hon, ”jag har inte kommit hit för att prata. Låt din värja tala, eller tig.”
Därmed var stunden inne. Vi sekundanter steg åt sidan och de kämpande intog sina utgångsställningar.
Redan inledningen kom som en överraskning för mig. Eftersom jag tjänstgjort en längre tid under kapten Leucourt har jag haft gott om tillfälle att iaktta hans fäktstil. Istället för att börja avvaktande, som han brukar, inledde han nu med ett häftigt utfall. Om hans avsikt varit att överrumpla Argente slog den fel. Hon parerade med iskall precision och hennes blick var som kallt stål. Hon är ute efter att döda honom, tänkte jag genast. Kosta vad det kosta vill.
Argente inväntade lugnt Leucourts nästa stöt. Den kom, och följdes av en ny parad. Även Leucourt verkade samlad och lugn, men jag tyckte mig skönja ett drag av eftertänksamhet hos honom som hans motståndare saknade.
Ännu ett utfall, följd av en parad. Men nu gjorde Leucourt något oväntat. Han svarade med en ripost mot en obefintlig attack. Nu gjorde Argente sin länge väntade stöt, fylld av all den energi och det hat hon uppammat under flera års väntan, Men hon hade på något vis kommit i otakt tack vare Leucourts märkliga beteende och hennes stöt träffade i tomma luften. Då var Leucourt där med ännu en ripost, och under en evighetslång sekund var Argente oskyddad.
Det är märkligt hur mycket man kan uppfatta, eller tycker sig uppfatta, i ett sådant ögonblick, när ödet regerar oinskränkt och människoliv ligger i vågskålen. Jag inbillar mig att jag hann skymta ett grand av tvekan i Leucourts blick – ska jag avstå? – men så for hans klinga förbi Argentes blottade underarm och åstadkom ett stilrent snitt, inte för djupt, där en röd strimma snabbt växte sig bredare.
Hedern var återupprättad.
Argente tog ett steg tillbaka med handen om armen. Hennes ögon lågade.
”Du lekte med mig”, väste hon. ”Du understod dig att leka med mig.”
Hennes sekundant skyndade fram för att förbinda hennes sår. Hon fick en kappa över axlarna och de gick bort tillsammans i dimman. Någonstans gol en tupp när den nya dagen randades.
Jag gick fram till Leucourt och försäkrade mig att han var oskadd. Det var han, men märkbart tagen av det inträffade.
”Lekte?” hörde jag honom muttra. ”Nej. Jag lekte inte, min sköna. Jag räddade livet på två soldater i Frankrikes armé. Nu kan vi kämpa vidare.”
Detta nedtecknades av sergeant Jaques Villeneuve, kapten Gustave Leucourts kalfaktor, år 1804.
Denna famösa konflikt hade uppstått flera år tidigare, då Leucourt just hade återvänt från ett föga lyckosamt räddningsuppdrag i ingenmansland. Utmattad, frustrerad och inte helt oberörd av starka drycker lät Leucourt sitt urusla humör gå ut över Argente. Jag råkade vara närvarande på mässen där detta utspelades och hörde hur Leucourt i försmädlig ton påstod att Argente varit föga angelägen att sätta sitt liv på spel för att undsätta sina kamrater. Detta var illa nog, men han dristade sig dessutom att antyda att Argente utnyttjat sina kvinnliga företräden för att vinna Förste konsulns gunst, vilken hon åtnjutit i högre grad än han själv. En dödligare förolämpning torde näppeligen låta sig utslungas i frihetens, jämlikhetens och syskonskapets armé, och utmaningen till duell var given. Eftersom de båda inblandade var av olika grad och fördelades till olika förband hade det dock dröjt flera år till denna ödesdigra stund då de äntligen kunde mötas för ärans återupprättande.
De båda kombattanterna möttes med sina sekundanter i den lilla parken bakom stabshuset, en plats som ofta utnyttjats till detta ändamål, passande nog dekorerad med en liten staty föreställande Akilles höjande Hektors avhuggna huvud mot skyn. Efter de obligatoriska artigheterna tog kapten Leucourt till orda och följande dialog utspann sig (så vitt jag kan minnas):
”Ärade Mademoiselle Argente …”
”Kapten, om jag får be!”
”Jag ber om tillgift. Ärade kapten Argente, Under den långa tid som har förflutit sedan jag utslungade min förflugna beskyllning har jag hunnit bli både äldre och klokare. Ni har på många sätt hunnit bevisa ert mod och er duglighet både på slagfältet och annorstädes. Därför vill jag nu uppriktigt be om ursäkt för min förolämpning – inte för att undkomma denna möjlighet till upprättelse, ty den är jag skyldig er, utan för att ni inte ska tänka alltför illa om mig efter min eventuella hädanfärd.”
Om Leucourts ord varit avsedda att blidka denna hämndens gudinna, som hon syntes mig i det ögonblicket, så hade de knappast avsedd verkan. Hennes ögon sköt blixtar, ansiktet blev vitt av vrede och den finlemmade men stålfasta handens grepp hårdnade kring värjfästet. Samtidigt kunde jag, Gud förlåte mig, inte låta bli att känna en vag munterhet över att Leucourt någonsin kunnat föreslå att kapten Argente skulle ha frestat vår Förste konsuls köttsliga begär. Inte för att hon saknade skönhet, tvärt om, men hennes smidiga och uppenbart vältränade gestalt förde snarast tanken till en Artemis eller Diana, eller för ögonblicket rent av en furie, medan Förste konsulns fäbless för damer med junoniska former var välkänd sedan länge.
”Kapten”, genmälde hon, ”jag har inte kommit hit för att prata. Låt din värja tala, eller tig.”
Därmed var stunden inne. Vi sekundanter steg åt sidan och de kämpande intog sina utgångsställningar.
Redan inledningen kom som en överraskning för mig. Eftersom jag tjänstgjort en längre tid under kapten Leucourt har jag haft gott om tillfälle att iaktta hans fäktstil. Istället för att börja avvaktande, som han brukar, inledde han nu med ett häftigt utfall. Om hans avsikt varit att överrumpla Argente slog den fel. Hon parerade med iskall precision och hennes blick var som kallt stål. Hon är ute efter att döda honom, tänkte jag genast. Kosta vad det kosta vill.
Argente inväntade lugnt Leucourts nästa stöt. Den kom, och följdes av en ny parad. Även Leucourt verkade samlad och lugn, men jag tyckte mig skönja ett drag av eftertänksamhet hos honom som hans motståndare saknade.
Ännu ett utfall, följd av en parad. Men nu gjorde Leucourt något oväntat. Han svarade med en ripost mot en obefintlig attack. Nu gjorde Argente sin länge väntade stöt, fylld av all den energi och det hat hon uppammat under flera års väntan, Men hon hade på något vis kommit i otakt tack vare Leucourts märkliga beteende och hennes stöt träffade i tomma luften. Då var Leucourt där med ännu en ripost, och under en evighetslång sekund var Argente oskyddad.
Det är märkligt hur mycket man kan uppfatta, eller tycker sig uppfatta, i ett sådant ögonblick, när ödet regerar oinskränkt och människoliv ligger i vågskålen. Jag inbillar mig att jag hann skymta ett grand av tvekan i Leucourts blick – ska jag avstå? – men så for hans klinga förbi Argentes blottade underarm och åstadkom ett stilrent snitt, inte för djupt, där en röd strimma snabbt växte sig bredare.
Hedern var återupprättad.
Argente tog ett steg tillbaka med handen om armen. Hennes ögon lågade.
”Du lekte med mig”, väste hon. ”Du understod dig att leka med mig.”
Hennes sekundant skyndade fram för att förbinda hennes sår. Hon fick en kappa över axlarna och de gick bort tillsammans i dimman. Någonstans gol en tupp när den nya dagen randades.
Jag gick fram till Leucourt och försäkrade mig att han var oskadd. Det var han, men märkbart tagen av det inträffade.
”Lekte?” hörde jag honom muttra. ”Nej. Jag lekte inte, min sköna. Jag räddade livet på två soldater i Frankrikes armé. Nu kan vi kämpa vidare.”
Detta nedtecknades av sergeant Jaques Villeneuve, kapten Gustave Leucourts kalfaktor, år 1804.