[Saxat ur Le Monde de la Revolution, mars 1793]
Beslutsamt motstånd i nederlagets stund
Neerwinden, 21 mars 1793 – Även i nederlagets stund visar sig Revolutionens hjältar besitta den tapperhet och handlingskraft som i längden kommer att förläna oss segern.
På eftermiddagen den 21 mars tog slaget vid Neerwinden en olycklig vändning, i det att den franska vänstra flygeln kringrändes och råkade i upplösning. Vår befälhavare vid detta tillfälle – general Dumouriez, vars lojalitet och vandel sedermera har ifrågasatts – hade dittills sett våra ihärdiga anfall mot österrikarnas linjer slås tillbaka och såg nu ingen möjlighet att återta kontrollen över läget utan beordrade allmän reträtt. Därvid satte österrikarna in sin numerärt överlägsna kavallerireserv, och det franska infanteriets reträtt urartade i vild flykt, sedan vårt eget kavalleri, anfört av generalen själv, skyndsamt satt sig i säkerhet.
Emellertid bildades isolerade öar av motstånd där franska anförare höll huvudet kallt och försökte motverka en total katastrof. En sådan situation uppstod vid bron över den å som begränsar slagfältet åt väster, nära den lilla byn Flussein. Här samlade sig resterna av det tredje regementet på en kulle och höll österrikarna stången så att många av deras kamrater kunde sätta sig i säkerhet på andra sidan bron.
Till sist återstod endast tre kämpar: fänrik Gustave Leucourt (känd från slaget vid Valmy) samt sergeanterna Reginald Front-Boeuf och Bernard Frogier (båda förlänade hedersvapen för sina insatser vid Jemappes). En grupp österrikiska kyrassiärer stormade kullen i syfte att bemäktiga sig regementsfanan, som just då hölls av Frogier. Eftersom han i stridens hetta hade skilts från sina vänner och var helt omringad av fiender, lade han som en sista förtvivlad åtgärd fanan på marken och sökte skydda den med sin kropp. Där blev han också liggande, trotsande kyrassiärernas hugg och slag, tills Leucourt och Front-Boeuf lyckades tränga sig fram till honom. När Front-Boeuf böjde sig över sin fallne kamrat för att undersöka honom var han nära att få skallen kluven av en österrikisk sabel, men Leucourt lyckades till viss del parera hugget så att sergeanten endast fick en del av skalpen uppfläkt, och österrikaren fick plikta med livet för sitt tilltag. Frogiers liv stod dock inte längre att rädda.
Nu ställde sig de båda vännerna rygg mot rygg över den fallne hjälten med fanan i syfte att bjuda ett sista desperat motstånd. Eftersom angriparna till all lycka tycktes ha slut på ammunitionen lyckades Leucourt och Front-Boeuf hålla stånd ännu en kort stund tills de undsattes av en i all hast hoprafsad styrka anförd av de båda fänrikarna Matteus Marie-Vallee och Gaspard Miradoux, den senare själv blödande från flera sår.
I den tilltagande skymningen kunde de överlevande sedan retirera i god ordning nedför kullens västra sida och vidare till den tillfälliga säkerheten på andra sidan bron – med fanan i behåll men djupt förstämda över sina kamraters öde. Inte minst sörjde de över sin tappre vän Bernard Frogier, som med sin hjältedöd blev ett föredöme för oss alla.
Beslutsamt motstånd i nederlagets stund
Neerwinden, 21 mars 1793 – Även i nederlagets stund visar sig Revolutionens hjältar besitta den tapperhet och handlingskraft som i längden kommer att förläna oss segern.
På eftermiddagen den 21 mars tog slaget vid Neerwinden en olycklig vändning, i det att den franska vänstra flygeln kringrändes och råkade i upplösning. Vår befälhavare vid detta tillfälle – general Dumouriez, vars lojalitet och vandel sedermera har ifrågasatts – hade dittills sett våra ihärdiga anfall mot österrikarnas linjer slås tillbaka och såg nu ingen möjlighet att återta kontrollen över läget utan beordrade allmän reträtt. Därvid satte österrikarna in sin numerärt överlägsna kavallerireserv, och det franska infanteriets reträtt urartade i vild flykt, sedan vårt eget kavalleri, anfört av generalen själv, skyndsamt satt sig i säkerhet.
Emellertid bildades isolerade öar av motstånd där franska anförare höll huvudet kallt och försökte motverka en total katastrof. En sådan situation uppstod vid bron över den å som begränsar slagfältet åt väster, nära den lilla byn Flussein. Här samlade sig resterna av det tredje regementet på en kulle och höll österrikarna stången så att många av deras kamrater kunde sätta sig i säkerhet på andra sidan bron.
Till sist återstod endast tre kämpar: fänrik Gustave Leucourt (känd från slaget vid Valmy) samt sergeanterna Reginald Front-Boeuf och Bernard Frogier (båda förlänade hedersvapen för sina insatser vid Jemappes). En grupp österrikiska kyrassiärer stormade kullen i syfte att bemäktiga sig regementsfanan, som just då hölls av Frogier. Eftersom han i stridens hetta hade skilts från sina vänner och var helt omringad av fiender, lade han som en sista förtvivlad åtgärd fanan på marken och sökte skydda den med sin kropp. Där blev han också liggande, trotsande kyrassiärernas hugg och slag, tills Leucourt och Front-Boeuf lyckades tränga sig fram till honom. När Front-Boeuf böjde sig över sin fallne kamrat för att undersöka honom var han nära att få skallen kluven av en österrikisk sabel, men Leucourt lyckades till viss del parera hugget så att sergeanten endast fick en del av skalpen uppfläkt, och österrikaren fick plikta med livet för sitt tilltag. Frogiers liv stod dock inte längre att rädda.
Nu ställde sig de båda vännerna rygg mot rygg över den fallne hjälten med fanan i syfte att bjuda ett sista desperat motstånd. Eftersom angriparna till all lycka tycktes ha slut på ammunitionen lyckades Leucourt och Front-Boeuf hålla stånd ännu en kort stund tills de undsattes av en i all hast hoprafsad styrka anförd av de båda fänrikarna Matteus Marie-Vallee och Gaspard Miradoux, den senare själv blödande från flera sår.
I den tilltagande skymningen kunde de överlevande sedan retirera i god ordning nedför kullens västra sida och vidare till den tillfälliga säkerheten på andra sidan bron – med fanan i behåll men djupt förstämda över sina kamraters öde. Inte minst sörjde de över sin tappre vän Bernard Frogier, som med sin hjältedöd blev ett föredöme för oss alla.