Jag, Gustave Leucourt, föddes i den lilla hamnstaden S:t Malo i Bretagne år 1770, som äldste son till läkaren Philippe Leucourt och hans hustru Marguerite. Min far är inte direkt förmögen men tämligen välbärgad, och hans praktik är mycket väl ansedd bland borgarna i staden. Ja, förr hände det ibland att han till och med anlitades av adelsmän, ehuru sådana patienter av begripliga skäl numera blivit sällsynta. (Vilket inte spelar någon större roll för affärerna, eftersom adliga personer ofta förväntade sig gratis behandling, som om förmånen att få hantera en förnäm lekamen vore ersättning nog.)
Som ung pojke brukade jag ofta besöka hamnen och speja efter fartyg, och jag drömde om att få resa till fjärran länder och uppleva allehanda förunderliga äventyr. Men som äldste son i familjen var jag förstås predestinerad att studera med sikte på att en dag överta min fars praktik. Lyckligtvis var han i stånd att bekosta några års förstklassig utbildning vid Sorbonne, och som den lydige son jag var ville jag förstås inte komma hans förhoppningar på skam. Alltså reste jag utan knot till huvudstaden när tiden var mogen, även om min håg stod mer till ära och äventyr än till trägna studier.
I Paris kom jag i kontakt med allehanda nya idéer, både inom vetenskap och politik. Bland annat förunnades det mig att bevista en föreläsning av den ryktbare kemisten Lavoisier, vars banbrytande upptäckter om syrets roll vid förbränning skulle revolutionera hela den kemiska vetenskapen. Jag arbetade också pliktskyldigast med mina studier, men fann även tid att delta i studentlivet, vilket innefattade många diskussioner om tidens stora omvälvningar. Det fanns en stark känsla hos oss unga studenter att vi stod på tröskeln till en helt ny tidsålder, där allt var möjligt för den som vågade gripa tillfället i flykten.
När så frihetens timma slog och Fosterlandet kallade sina söner till vapen mot förtryck och främmande makter tog jag snarast möjligt värvning, trots min fars missnöje. Sedan dess är Republikens och mina öden oupplösligt förenade. Jag har redan deltagit i flera drabbningar och nyligen befordrats till fänrik. Och även om det kanske är att fresta lyckan i överkant tycker jag mig stundtals känna tyngden av en väntande marskalkstav i min ränsel …
Som ung pojke brukade jag ofta besöka hamnen och speja efter fartyg, och jag drömde om att få resa till fjärran länder och uppleva allehanda förunderliga äventyr. Men som äldste son i familjen var jag förstås predestinerad att studera med sikte på att en dag överta min fars praktik. Lyckligtvis var han i stånd att bekosta några års förstklassig utbildning vid Sorbonne, och som den lydige son jag var ville jag förstås inte komma hans förhoppningar på skam. Alltså reste jag utan knot till huvudstaden när tiden var mogen, även om min håg stod mer till ära och äventyr än till trägna studier.
I Paris kom jag i kontakt med allehanda nya idéer, både inom vetenskap och politik. Bland annat förunnades det mig att bevista en föreläsning av den ryktbare kemisten Lavoisier, vars banbrytande upptäckter om syrets roll vid förbränning skulle revolutionera hela den kemiska vetenskapen. Jag arbetade också pliktskyldigast med mina studier, men fann även tid att delta i studentlivet, vilket innefattade många diskussioner om tidens stora omvälvningar. Det fanns en stark känsla hos oss unga studenter att vi stod på tröskeln till en helt ny tidsålder, där allt var möjligt för den som vågade gripa tillfället i flykten.
När så frihetens timma slog och Fosterlandet kallade sina söner till vapen mot förtryck och främmande makter tog jag snarast möjligt värvning, trots min fars missnöje. Sedan dess är Republikens och mina öden oupplösligt förenade. Jag har redan deltagit i flera drabbningar och nyligen befordrats till fänrik. Och även om det kanske är att fresta lyckan i överkant tycker jag mig stundtals känna tyngden av en väntande marskalkstav i min ränsel …