Ärans väg

Frihet, jämlikhet och syskonskap: vackra ord, eller hur? Men inte är jag fri! Men inte har jag behandlats jämlikt! Och en sådan syster som löjtnant Ortie betackar jag mig för!

 

Låt mig berätta!

 

Mitt namn är Henri Clavère. Utan att på minsta sätt vara blygsam, påstår jag att jag var en framgångsrik advokat, fyra och fyrtio år, som kunde lägga mina ord både rätt och skickligt. Bäst av dem alla, är kanske att ta i, men duktig nog.

 

I ordet frihet ligger ju att man skall kunna säga vad man vill och jag gjorde det ofta, särskilt i sällskap med vänner och gott vin. Skräckväldet hade kanske kunnat ta ordet ur min mun, men ingen ville väl egentligen förlora mig. Det är ju duktiga människor som jag, som håller det samhälleliga maskineriet igång.

 

Det här med revolutionen kunde ju ha blivit bra, men varför först avsätta en kung och sedan upphöja en ny slags kung, en liten korsikan?

 

Jag sade väl något sådant och en nitiskt löjtnant tog illa upp. Jag skulle gissa att hon tillber denne Bonaparte som en husgud.

 

Duell måste det bli, sade hon, och greppade sin värja. Aj, jag förstod att hon ville sticka hål i mig och jag som aldrig ens har hållt i ett sådant redskap. Mitt vin, mitt blod och mitt liv skulle rinna ut ur min behagliga lekamen... Hur skulle det här gå?

 

Jag bleknade nog i fem franska sekunder, men insåg sedan att det här nog visar hur betydelsefull jag är. Inte vem som helst utväljs att duellera med en löjtnant i den franska krigsmakten!

 

Välja vapen, aha? Pistol förstås! Skjutit en och annan rapphöna eller duva har jag väl gjort. Kan det här vara så mycket annorlunda? Hon är avgjort större.

 

Sekundanter, jaha, det har jag hört om förut, även om jag inte har haft nöjet. Vi presenterar oss alla fyra för varandra. Löjtnanten heter visst Jeanne Ortie. Jo, hon kan nog brännas. Jag tvekar åter något, men det är uppenbarligen för sent att ångra sig.

 

Nu står vi där, på var sin kortsida av ett inte alltför långt bord. Hon säger något om att hon tänker ge mig en läxa. Vad då för en läxa; jag förstår inte fullt ut? Men jag frågar inte. Vi förbereder oss ju för att skjuta. Sekundanterna laddar pistorlerna och ger oss var sin. Vi ombedes höja pistolerna och sikta, för att sedan på kommando samtidigt skjuta. Visst har jag levat ett gott liv. Varför är det redan slut?

 

Koncentration - kommando - pistolskottet ekar.

 

Oj, jag lever. Löjtnanten tappar pistolen och faller. Jag träffade henne! Men träffade hon mig?

 

Det visade sig att hennes pistol misstände, så jag klarade mig oskadd. Oh Gud, jag tackar dig!

 

Hon blöder. Hon blir ombunden och bortburen. Jag känner mig litet yr.

 

Men jag har vunnit min första duell! Det här måste firas! Jag styr stegen mot Reformklubben.

 

Det här lät som en lyckosam historia, eller hur? En vunnen duell att skryta om för mina vänner på klubben. Ännu en anledning att öppna en flaska fint vin.

 

Jag njöt, men det varade bara en timme.

 

Två gendarmer sökte upp mig på klubben och arresterade mig för bristande vördnad gentemot Förste konsuln, brott mot duellförbudet och försök till dråp på en officer. Nu sitter jag på en gudsförgäten fängelseö utanför Marseille utan större hopp om att återfå friheten. Rymma från fängelset på If? Nej, det låter sig inte göras. Frihet, jämlikhet och syskonskap? Inte i detta Frankrike.