Lodi, den 10 maj 1796
Kära Mademoiselle Tilde!
Får jag tilltala Er så? Jag hoppas Ni ursäktar min djärvhet när Ni får veta omständigheterna kring mitt brev.
Inga ord kan uttrycka den fröjd och stolthet jag upplevde när ödet förunnade mig att ikläda mig rollen som Er bordskavaljer vid vår överbefälhavares bröllop. Det var förvisso en historisk händelse vi fick bevittna, men som Ni kanske märkte hade jag inte ögon för någon annan än Er denna afton. Er skönhet och Ert charmerande väsen öppnade en helt ny värld inför mina ögon, en värld som jag annars endast hade kunnat hoppas på att få uppleva i mina drömmar.
När vi skildes åt den där förtrollade aftonen lade jag märke till att Ni hade tappat en näsduk på Er plats. Min första reaktion var att skynda efter Er, men jag ändrade mig och – Gud förlåte mig! – tog mig friheten att bevara den som ett helgat minne av den ljuva stund som jag förunnats tillsammans med Er. Sedan dess bär jag den i bröstfickan, närmast mitt hjärta.
Vänligen missförstå mig inte. Jag är fullt medveten om att jag, en enkel fänrik och för ett par år sedan endast en fattig medicine studerande, står långt under Er i värdighet och samhällsställning. Hittills har jag som bäst kunnat hoppas på att en gång få överta min gode faders läkarpraktik (låt vara mycket lukrativ). Men i dag törs även den ovärdigaste man drömma om framtida storhet, ty det är ju sagt att även den ringaste av Revolutionens förkämpar kan bära en marskalkstav i sin ränsel.
Men åter till nuet. I dag befinner jag mig i Lodi, en stad i Italien där ett blodigt slag rasar. Jag har ägnat en stund av min måltidsrast till att fullborda detta brev, som jag började skriva redan i bivacken i går kväll. Jag har just anmält mig som frivillig till ett uppdrag där vi ska erövra en bro över floden Adda, på vilken hela slagets utgång hänger. Österrikarna försvarar bron med ett dussin kanoner och flera tusen skyttar som bara väntar på att vi ska anfalla. Det är ytterst osäkert om någon av oss kommer ur detta äventyr med livet i behåll.
Det är inte första gången jag vågar livet i strid, och att falla för Fäderneslandet är förvisso en värdig död. Men om jag stupar vill jag göra det i förvissningen om att jag hunnit anförtro Er den ömma låga som brinner i mitt hjärta för Er. Därför skriver jag detta till Er medan jag ännu lever och andas. Jag hoppas att Ni inte tänker alltför illa om mig för den skull.
Farväl, min allra käraste, mitt hjärtas dröm – eller kanske au revoir?
Er innerligt tillgivne
Gustave Leucourt
Kära Mademoiselle Tilde!
Får jag tilltala Er så? Jag hoppas Ni ursäktar min djärvhet när Ni får veta omständigheterna kring mitt brev.
Inga ord kan uttrycka den fröjd och stolthet jag upplevde när ödet förunnade mig att ikläda mig rollen som Er bordskavaljer vid vår överbefälhavares bröllop. Det var förvisso en historisk händelse vi fick bevittna, men som Ni kanske märkte hade jag inte ögon för någon annan än Er denna afton. Er skönhet och Ert charmerande väsen öppnade en helt ny värld inför mina ögon, en värld som jag annars endast hade kunnat hoppas på att få uppleva i mina drömmar.
När vi skildes åt den där förtrollade aftonen lade jag märke till att Ni hade tappat en näsduk på Er plats. Min första reaktion var att skynda efter Er, men jag ändrade mig och – Gud förlåte mig! – tog mig friheten att bevara den som ett helgat minne av den ljuva stund som jag förunnats tillsammans med Er. Sedan dess bär jag den i bröstfickan, närmast mitt hjärta.
Vänligen missförstå mig inte. Jag är fullt medveten om att jag, en enkel fänrik och för ett par år sedan endast en fattig medicine studerande, står långt under Er i värdighet och samhällsställning. Hittills har jag som bäst kunnat hoppas på att en gång få överta min gode faders läkarpraktik (låt vara mycket lukrativ). Men i dag törs även den ovärdigaste man drömma om framtida storhet, ty det är ju sagt att även den ringaste av Revolutionens förkämpar kan bära en marskalkstav i sin ränsel.
Men åter till nuet. I dag befinner jag mig i Lodi, en stad i Italien där ett blodigt slag rasar. Jag har ägnat en stund av min måltidsrast till att fullborda detta brev, som jag började skriva redan i bivacken i går kväll. Jag har just anmält mig som frivillig till ett uppdrag där vi ska erövra en bro över floden Adda, på vilken hela slagets utgång hänger. Österrikarna försvarar bron med ett dussin kanoner och flera tusen skyttar som bara väntar på att vi ska anfalla. Det är ytterst osäkert om någon av oss kommer ur detta äventyr med livet i behåll.
Det är inte första gången jag vågar livet i strid, och att falla för Fäderneslandet är förvisso en värdig död. Men om jag stupar vill jag göra det i förvissningen om att jag hunnit anförtro Er den ömma låga som brinner i mitt hjärta för Er. Därför skriver jag detta till Er medan jag ännu lever och andas. Jag hoppas att Ni inte tänker alltför illa om mig för den skull.
Farväl, min allra käraste, mitt hjärtas dröm – eller kanske au revoir?
Er innerligt tillgivne
Gustave Leucourt